lucky to be alive
Åsele. Hem, ljuva hem. Underbart stavas det.
Hemresan igår var dock inte den roligaste. Kanske snarare den jobbigaste någonsin. Eller inte bara kanske. Den var det. Lyckades nämligen med bedriften att köra i diket. Det låter helt sjukt, jag förstår det inte riktigt faktiskt. Men det hände. Det har hänt. Det går bara inte riktigt in.
Jag körde iaf, vi hade hunnit ungefär halvvägs hem, hade ca 7 mil kvar. Då händer det. En högerkurva. Till en början bara en lätt sladd. Försök till att parera - mer sladd, fast åt andra hållet. Försökte parera den också - vilket ledde till kastsladd rakt in i snövallen, snurr runt och ner i diket. Som tur var hade vi änglavakt, och varken vi eller bilen blev skadade, förutom att vi blev väldigt skärrade förstås.
Vi fick sedan vänta i dryga 1,5h innan bärgarn kom och drog upp oss och vi sedan kunde köra hem. Under tiden hann det passera säkert över 30 bilar, varav alla utom 1 stannade. Blev faktiskt lite varm i hjärtat över att det finns så många snälla människor där ute. Alla stannade och frågade om vi var okej, om det fanns något de kunde göra osv. Det var till och med ett par sjyssta grabbar som försökte dra upp oss, även om det misslyckades. Men det är tanken som räknas.
Vi kom alltså hem tillslut, efter många om och men. Och det är fantastiskt skönt.
Kan dock inte påstå att jag längtar till resan tillbaka till Övik på söndag. Snarare mindre än någonsin faktiskt.
