turn the ashes into flames
Har börjat inse mer och mer att det snart är slut. Snart är skolan slut. Snart tar jag studenten. Snart börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Snart börjar resten av mitt liv. Galet. Läskigt. Spännande. Ledsamt. Roligt. Konstigt. Ja, det innebär nog det mesta faktiskt.
Har pluggat en hel del idag. Det blir liksom mycket av den varan nu för tiden. Kanske för att det mesta som ska göras nu är "det sista i kursen". Det är liksom det sista av mycket just nu. Det känns skönt. Men lite jobbigt också. Lite skrämmande faktiskt. Med avslut kommer så många frågor om vad som ska hända sen. Så många frågetecken som ska rätas ut, så många beslut som ska tas. Frågor som jag inte har svar på, frågetecken som jag inte vet hur jag ska räta ut och beslut som jag inte känner mig redo att ta.
Efter att ha tillbringat 12 år av mitt liv i skolan, ska jag snart därifrån. Jag borde vara redo. Redo för resten av mitt liv. Men på något konstigt vis så känns det ändå inte så. Skolan är enkel. Skolan vet man var man har. Man har någonstans att gå varje dag. Man har något att göra. Man vet var man hör hemma. Men snart är det slut och det är dags att hitta någon annanstans att höra hemma. Men nu finns det inte längre någon som kan bestämma åt mig, det är dags att bli vuxen och ta ansvar själv. Men hur ska jag kunna veta?
Har pluggat en hel del idag. Det blir liksom mycket av den varan nu för tiden. Kanske för att det mesta som ska göras nu är "det sista i kursen". Det är liksom det sista av mycket just nu. Det känns skönt. Men lite jobbigt också. Lite skrämmande faktiskt. Med avslut kommer så många frågor om vad som ska hända sen. Så många frågetecken som ska rätas ut, så många beslut som ska tas. Frågor som jag inte har svar på, frågetecken som jag inte vet hur jag ska räta ut och beslut som jag inte känner mig redo att ta.
Efter att ha tillbringat 12 år av mitt liv i skolan, ska jag snart därifrån. Jag borde vara redo. Redo för resten av mitt liv. Men på något konstigt vis så känns det ändå inte så. Skolan är enkel. Skolan vet man var man har. Man har någonstans att gå varje dag. Man har något att göra. Man vet var man hör hemma. Men snart är det slut och det är dags att hitta någon annanstans att höra hemma. Men nu finns det inte längre någon som kan bestämma åt mig, det är dags att bli vuxen och ta ansvar själv. Men hur ska jag kunna veta?
Kommentarer
Trackback
